En dag blir allt för mycket: Flickan springer i panik i en skolkorridor, ramlar handlöst, då plötsligt tid och rum, lagar och logik upphävs – som i ett drömspel. Hon flyr in i en hisnande fantasivärld, och möter gestalter som alla bär på historier och ömtåliga hemligheter: Ispojken som sitter stel och stirrar vid sitt eviga fönster. ”Svarta mössan” som går loss på väggarna med sin sprayburk, och så hon med alla lapparna, vad står det på dem egentligen? Under resans gång får hon ledtrådar som ger henne kraft att se och bryta mönster. Huvudpersonen Flickan utmanas och sätts på prov, hur ska hon kunna vinna kampen mot matteläraren Xerxes och de två Rättänkande?

Vad finns egentligen bortom orden? Eller innanför dem?
Och vad står det mellan raderna? Finns det något där?

Föreställningen skildrar det som är svårt att tala om, upplevelsen av att inte passa in, att inte kunna tackla språk, siffror, text och bokstäver (på det sätt som man upplever att omgivningen kräver). Att inte vara ett ”normbarn”. Men det är genom mötena med andra med liknande erfarenheter som Flickan växer och får modet att berätta och dela med sig. Hon finner sin egen röst, sitt eget språk och insikterna öppnar en värld där hon vågar värdera de förmågor och den kreativitet hon faktiskt har.
- Det här är en föreställning som vill synliggöra och skapa förståelse för den utsatthet många ungdomar med dyslexi kan uppleva, berättar regissören Michaela Granit. Föreställningens manus som jag och dramaturgen Greta Sundberg skrivit bygger på ungas egna berättelser och erfarenheter av dyslexi.