Om du skulle träffa Nora på stan så hade du tänkt att hon var lyckligt lottad. Utåt sett lever hon ett bekymmersfritt liv med mannen Torvald i ett av Köpenhamns mer välbärgade hem. Men skenet kan, som bekant, bedra. Äktenskapet är en fasad och Nora känner sig kvävd i rollen som den perfekta hustrun. Ju mer hon kämpar för att upprätthålla skådespelet desto svårare blir det. Dessutom bär hon på en hemlighet som riskerar att fullständigt rämna allt det hon så noggrant byggt upp.

Med lika delar allvar och svart humor utmanar Ett dockhem våra uppfattningar och fördomar om såväl frihet som längtan, svek och stormande passion. Det är en berättelse om det fängelse av sociala konventioner, förväntningar och normer som vi bygger åt oss själva och varandra. Och om hur vi bryter oss ur det.

Ett dockhem skrevs av Henrik Ibsen redan 1879 men är minst lika aktuell idag. Då blev den en succé trots – eller kanske tack vare – sitt kontroversiella budskap om könens jämlikhet och kvinnans frigörelse. Nu sätter vi upp föreställningen på Stora scenen, i regi av Monica Wilderoth.

Som publik tvingas vi reflektera över det där som vi kanske inte alltid vågar prata om. Det som skaver men som måste ifrågasättas, om och om igen.

Monica uttrycker det som ett tidsöverskridande porträtt av människans ständiga dans, där vi försöker men ofta misslyckas med att hitta takten. Mycket på grund av de sociala konventioner, floskler och orimliga krav samhället tynger våra axlar med. Vad händer egentligen när vi sätter oss ner för att hämta andan? Vad händer när vi tar oss tid att närma oss frågorna vi automatiskt brukar fäkta bort? Dansar vi för vår egen skull eller för någon annan?

Svensk översättning av Klas Östergren.