Paris.

Hennes namn var Alphonsine Rose Plessis, men hon gick till historien som Marie Duplessis, det namn hon tog sedan hon vid femton års ålder flyttat från normandiska Nonant-le-Pin till Paris och blivit firad kurtisan, en korsning mellan salongsvärdinna och lyxprostituerad som saknar motsvarighet i dagens samhälle. Att hon skulle välja denna väg var inte planerat – meningen hade varit att hon skulle försörja sig på mer sedligt vis – men redan under första året i huvudstaden insåg den unga Alphonsine att hennes skönhet och sociala talanger var mer än nog för att häva upp henne ur fattigdomen till ett liv i lyx som flertalet fransmän blott kunde drömma om.

Framgången blev kortlivad, men den postuma berömmelsen desto större. Redan när hon var 23 år gammal avled Marie Duplessis i tuberkulos, en av 1800-talets stora folkdräpare. Ett år senare, under det stora revolutionsåret 1848, då barrikader restes i Paris, Karl Marx och Friedrich Engels skrev Kommunistiska manifestet och folk reste upprorsfanan mot myndigheterna i hela Europa, odödliggjordes hon som Marguerite Gautier i Alexandre Dumas den yngres roman Kameliadamen. Dumas, som själv varit en av hennes älskare, tecknade här ett porträtt av en gestalt som förenade romantikens ideal med den borgerliga realismens: en förförisk ung kvinna som hängav sig åt syndens kittlande utsvävningar men också offrade allt, även kärleken, på dygdens altare – en kvinna som gjord för den dåtida litterära smaken, en person som både vivörer och moralister kunde tjusas av.

Succén var omedelbar, och det dröjde inte många år förrän Dumas föll för den lukrativa frestelsen att omvandla romanen till ett av 1850-talets stora dramatiska verk. Pjäsen hade knappt hunnit få premiär innan Giuseppe Verdi omvandlade den till operan La Traviata, som hade premiär 1853, och vars segertåg över världen ännu är långt ifrån avslutat. Marie Duplessis alias Marguerite Gautier alias Violetta Valéry har fortsatt att tjusa publiker in i modern tid, och för generationer av legendariska kvinnliga skådespelare – Eleonora Duse, Sarah Bernhardt, Greta Garbo med flera – har hon varit en paradroll.

Men Kameliadamen är mycket mer än en historia om ett tragiskt kvinnoöde. Det är också en kulturell djupdykning i Honoré de Balzacs och Alexandre Dumas’ Paris, medan staden fortfarande stod med ena benet i medeltiden och ännu inte hade transformerats till den moderna boulevardmetropol som vi förknippar med impressionisternas målningar, Émile Zolas romaner och la belle époque. Handlingen utspelar sig under samma era som Victor Hugos Samhällets olycksbarn och Henri Murgers Från bohemens värld, i musikal- och operavärlden mer kända som Les Misérables och La Bohème, men visar oss en helt annan sida än den som förknippas med straffångar, revolutionärer och bohemiska konstnärer i vindsvåningar och på krogar. I Kameliadamen möter vi den nya erans vinnare – den förmögna och patriarkala elit som romanens läsare både avundades och beundrade. Det är en historia om en svunnen tids borgerliga överklass och dess värderingar, men också om de individer som sögs in i den sociala virveln och gjorde sitt bästa för att finna en plats i dess mitt och överleva.