Regissören berättar

08 december 2014

Ulla Tylen

Ulla Tylén, regissören av Trollkarlens hatt – ett muminäventyr, berättar om hur Tove Janssons berättelse kommer till liv på scen.

Hur kommer det sig att du ville regissera Trollkarlens hatt?
– Det beror på att jag länge har tänkt att i år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes. Jag jobbade väldigt mycket med barnteater förr om åren, och redan för tio år sedan hade jag en idé om att jag ville regissera en uppsättning som byggde på Tove Janssons dramatik. Så den idén är egentligen rätt gammal, men idén om att det skulle bli just Trollkarlens Hatt kom upp för ungefär ett år sedan. Jag såg den som lämplig för att kunna dramatisera, också för de yngre barnen.

Med dina ord – vad handlar pjäsen om?
– Den handlar om att Mumintrollet med sina kompisar hittar en trollkarlshatt och tar hem den. Det visar sig att så fort någonting hamnar i hatten förändras det och blir något helt annat. Just förvandlingen är ett viktigt spår i föreställningen, att saker och ting kan förändras och bli annorlunda. I andra akten kommer det också in ett par råttor, Tofsan och Vifslan. De har med sig en hemlighet, som de håller på, en hemlighet som har en koppling till trollkarlen. Den här hemligheten står för något större, och är ytterligare ett spår i föreställningen.

Hur är det att arbeta med mask på det här viset?
– Just mask är ett av mitt stora intresse inom teater. I muminvärlden fanns ju masken! Jag tror att de flesta som har försökt sig på att sätta upp någonting med Tove Jansson har velat bli av med maskerna så fort som möjligt. Man har kommit in med dem på huvudet, och sen har man ställt ner dem och kunnat vara skådespelare som vanligt. Jag ville göra precis tvärtom! Jag ville verkligen utgå från maskerna.

Vad tycker du är den största utmaningen med att sätta upp den här föreställningen?
– Utmaningen har varit att få skådespelarna, trots den här enorma begränsningen som det betyder att sätta på sig ett helt huvud och dessutom vara i en kroppsmask, att känna sig bekväma med det. Nyfikna på det! Att börja sitt skådespelarbete utifrån de begränsningarna. Det är min stora utmaning i det här.

Om du var en muminkaraktär, vilken skulle du då vara och varför?
– Det är en svår fråga, för muminkaraktärerna står för en egenskap vardera, och vi människor är ju inte bara en egenskap. Jag kan se att Tove Jansson har tänkt att vi kanske har lite av alla i oss. Så just nu när jag måste vara i mitt regiansvar, är jag kanske lite mer en Hemul. Medan jag kanske för ett halvår sedan kände mig lite mer som en Snusmumrik.

Vad ser du mest fram emot just nu?
– Det jag längtar allra mest efter är att få komma in på Stora scen, att vi för första gången ska få vara på den verkliga spelplatsen och få jobba med snurrscenen, och luckorna. Att vara i rummet, det längtar jag verkligen efter.

Kommentera