Månadens yrke

31 mars 2016

Johan Alfons Åberg-1
Foto: Magnus Kaplan

Hej Johan, du är scenmästare hos oss på Västmanlands Teater. Vad innebär det?
– Man skulle kunna beskriva det som ett teknisk ansvar kring föreställningar. Det är mycket säkerhetfrågor som ”får vi bygga den här dekoren såhär?” Eller som när vi satte upp Släpp fångarne loss, det är vår. Då skulle det hänga spisar i taket, och då är det mitt jobb att de sakerna sitter uppe med godkända grejer så vi inte tappar en spis i huvudet på någon som står på scen. Den typen av säkerhetsfrågor är en stor del av jobbet.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Det är väldigt varierande. Idag har jag sågat till ett avloppsrör åt Cirkus Cirkör som spelar Limits hos oss. Avloppsröret ska låta i tonarten C, men det är stämt i B, så det behövdes sågas till. Men en vanlig dag kan jag göra alltifrån hänga tyger till att som häromdagen när jag pillade med en golvlampa som ska tändas när den ställs ner på backen, men slockna när man lyfter upp den. Det är svårt att säga vad som är en normal dag för mig. Det var någon som sa till mig ”du har normala arbetstider, men ditt jobb är inte normalt.” I höstas jobbade jag med föreställningen Ja visst ska du leva. Och då fick jag frågan om att bygga ett ”lövsläpp”, alltså det skulle singla ner löv från taket. Mitt jobb är då att komma på ett sätt så att det fungerar. I just det här fallet byggde vi något som heter lövvagga. Under föreställningen sen så står jag och drar i den där vaggan så löven singlar ner från taket.

Hur blir man scenmästare?
– I mitt fall började jag spela teater när jag var 12 år. Det var mamma som anmälde mig, jag tyckte väl att det där var lite fånigt. Men mamma sa: ”En gång är gratis. Vill du inte fortsätta efter det så strunta i det”. Det var 24 år sedan. Vi startade en teatergrupp i Forshaga där jag är uppväxt. Alla gjorde allt, och det var så jag upptäckte att jag tyckte bättre om att göra saker vid sidan om än att stå på scen. Det finns några utbildningar runt om i landet, och jag kom in på en skola som på den tiden hette DI (Dramatiska institutet). Nuförtiden heter den STDH, där Scenskolan och DI har slagits ihop.

Vad gjorde du innan du började på Västmanlands Teater?
– Jag var frilansare i många år och jobbat bland annat med Cirkus Cirkör, We will rock you-musikalen och Hairspray-musikalen. Jag var också inne på Stadsteatern i Stockholm.

Vad är roligast med ditt jobb?
– Det är när föreställningen är klar och man hör publiken. Jag fick frågan av en skådespelare: ”Men är det inte tråkigt att inte få gå ut på scen och få publikens applåder och tack?” Men jag känner ju verkligen att jag också får applåderna. Sen finns det ju vissa grejer som är extra roliga. Till exempel när vi körde Den flygande handläggaren och vi hade byggt en hiss från scenkällaren. Jag sitter i scenkällaren och ska fysiskt dra upp den motviktsbaserade hissen med muskelkraft. Och när jag drar upp skådespelaren genom scengolvet hör jag ett sus genom publikhavet för att de tycker att det är så häftigt att det kommer upp någon genom golvet. Såna saker är ju obetalbara. Ett annat exempel är när vi körde Trollkarlens hatt – ett Muminäventyr, och jag fick hoppa in i Mårran-dräkten och var ute och gick på teknikbalkongen högt ovanför publiken och börjar höra när ungarna upptäcker att Mårran är där. Det är något väldigt speciellt. Att köra föreställning är det roligaste som finns.

Vilken är den största utmaningen?
– Det kan vara att hålla den där gnistan vid liv så man alltid ger 100%. Framförallt under repetitionsperioderna. Det beror också på vilken typ av produktion det är, vissa produktioner är det extremt mycket att göra och hålla reda på, och det är väldigt fysiskt krävande. Då kan det vara utmanande att hålla skärpan.

Blir du nervös innan föreställningen börjar?
– Japp, alltid. Fem minuter innan föreställningen kan jag skaka som ett asplöv. Men efter första ansatsen i föreställningen när det är igång, då startar ju allt, och jag kan inte ändra något. Då är det bara att köra fram tills paus, och den insikten brukar få mig att slappna av igen.

Ditt bästa teaterminne?
– Jag var med och körde en föreställning där det var en dragshowartist med, och när den här grejen händer så är det ca 30 minuter kvar till genrep. Jag ska gå på toaletten, kommer in i duschrummet och ser dragshowartisten stå och raka sig på en kroppsdel dit inte solstrålarna når. Artisten blir lite nervös för han märker att någon kommer in, så jag säger ”Lugna ner dig, det är bara jag”. ”Va skönt”, säger han. Följt av, ”du måste hjälpa mig!”. Jag svarade ”neeeej, kan ju inte hjälpa dig att raka dig DÄR”. Men han bönade och bad, så jag ställer mig på knä och börjar raka honom. Och plötsligt hör jag hur dörren öppnas bakom mig. ”Det här är inte sant”, tänker jag. Det är regissören som har klivit in, och han utbrister: ”Va gött pöjkar, det här är sammanhållning det!”.

Kommentera