Intervju med Py Huss-Wallin

31 mars 2016

feb152016_0550
Foto: Martin Skoog

Hej Py Huss-Wallin!

Vad skulle du säga att Det skulle varit jag handlar om?
Det skulle varit jag är en lekfull dansteaterföreställning som dyker in och ut i alla känslolägen man har som människa. Det känns verkligen som att det är stora känslor! Och det känns fint att göra en föreställning riktad mot mellanstadieåldern, som verkligen hanterar så mycket. Både passion, men också smärta och ensamhet. Jag får en känsla av det verkligen når fram.

Vad är roligast med att göra den här föreställningen?
– Definitivt mötet med publiken. Framförallt mötet efteråt när de har sett föreställningen och responsen från publiken kommer fram. Vi har jättefin ensemble och vi har så roligt när vi lirar föreställningen, men det är verkligen som allra roligast när man märker att publiken lever med i det vi gör. När de kommer ihåg saker från föreställningen som jag själv knappt vet om att jag gör.

Vilka saker är det publiken minns?
De suger upp alla smådetaljer! Det är så fascinerande med barn. Jag hade glömt bort hur man själv var. De är helt ”spot on” i minnet. ”Vill du verkligen ha stora bröst?” och så minns de att det är jag som har sagt det. ”Anders, vill du verkligen bli smal?”

Vad är det svåraste med att spela?
Den stora utmaningen är att varje dag ladda upp och känna att det är första gången för just den här publiken. Även fast jag har gjort det här 34 gånger så måste den här föreställningen vara unik för dem. Jag måste vara 100% närvarande varje gång. Om jag inte är det känner jag att det inte blir lika bra. Ibland har man ju en dålig dag och vill kanske bara ligga i sängen och kolla på film. Men när föreställningen väl börjar måste det vara det roligaste på hela dagen.

Är du nervös innan du går upp på scen?
Ja, jag är nog alltid lite nervös. Och jag tycker att det är ganska härligt! Det blir som en extra nerv, alltid. Nu har jag ändå varit i det här yrket i några år, vilket är skönt. Jag vet att om jag bara andas lite och ta det lite lugnt faller allting på plats.

Hur var det i början, när du var ny då?
– Då tänkte jag nog mer ”shit, vad kommer hända?”. Men nervositeten kommer fortfarande varje produktion oavsett vad. Men när man har spelat några föreställningar blir det lättare.

Har du några specialtricks för att mota bort nervositeten?
– Ingen hemlig ramsa eller så, men jag brukar spela teater för mig själv. Jag går runt och säger ”Du är jätteduktig, du kan göra det här”. Lite som ett peptalk. Om jag ska gå på en intervju eller audition, då kan jag ibland tänka såhär: om nån timme är det över. Just NU är det jättejobbigt, men om två timmar är det klart. Och två timmar, det är ju ändå en ganska kort tid.

Det skulle varit jag spelas även som skolföreställning. Är det någon skillnad på skolföreställningar och offentliga?
– Det som är roligt med att spela på skolor är att det är en större utmaning för mig som skådespelare. Jag lämnar min trygga miljö. På skolorna konfronteras man med både barnen och egna minnen från när jag var barn och gick i skolan. Sen är det ju något speciellt när hela publiken är barn. De vågar släppa loss på ett helt annat sätt.

Har du något teaterminne?
– Jag har ett jättehäftigt teaterminne. Min mamma är teaterrecensent och har dragit med mig på teater sen jag var pluttliten. Varje vecka såg vi säkert 2-3 föreställningar. Ibland var det barnföreställningar, men jag var också tvungen att följa med när det var vuxenföreställningar och hon inte hade någon barnvakt. När jag var 12 år tog hon med mig till Dramatens Stora scen. Jag visste att det var en jättestor regissör vid namn Thorsten Flinck som hade gjort föreställningen, och jag hade hört att huvudrollsinnehavaren, Keve Hjelm var döende. När de förstod att han inte skulle kunna genomföra föreställningen bestämde de sig ändå för att spela den som en hyllning till Keve och teatern. Så alla skådespelarna spelade föreställningen, och regiassistenten satt vid sidan av scenen och läste Keves repliker. Skådespelarna spelade som att Keve hade stått på scen, mot ”luft”. På scenen var det projicerat en massa bilder av honom från hans tidigare scener. Det var en så galet intensiv känsla i hela rummet. Föreställningen var slutsåld och vid applådtacket applåderade alla så himla mycket. Till slut började folk ropa ”Thorsten!”,”Thorsten!”, ”Thorsten!” för alla ville hylla Thorsten Flinck. Till slut hör man en svag röst högst upp från tredje raden ”Jag är här uppe!” och jublet bröt ut. Det var en så häftig känsla av hur både privatlivet och teatern blandas. Och så häftigt att man kunde göra teatermagi fast att huvudrollen inte en var på plats.

Vad betyder teater för dig?
– Teater för mig är en slags superkraft. Människor i alla åldrar, oavsett var man kommer ifrån är välkomna, alla kan spela allt. Vuxna kan spela barn, barn kan spela vuxna. Man kan spela historier som man själv aldrig får vara med om. Det är en sån möjlighet, både för den som spelar teatern, men också för publiken som tittar, att de får vara med om ett äventyr som är något annat än den vanliga vardagen. Där blir teatern både en superkraft, en längtan och en vilja. Och det ger en möjlighet att sätta ord på det man själv tänker på och behöver få bearbeta. En möjlighet att känna igen sig och få vänner. På samma sätt som böcker är en möjlighet att få vänner.

Vad ser du fram emot just nu?
– Trots att det är jätteroligt att spela så ser jag verkligen fram emot påsklovet, för då ska jag åka till Gotland med min familj. Det brukar vara som en kick-off på våren. Och så ser jag fram emot att börja repetera med en amatörgrupp som heter Enskedespelet som blandar amatörer och professionella skådespelare, och varje år gör en jättestor teaterföreställning i ett stort tält. Enskedespelet är för mig min första ingång till teatern, nämligen att man blandar alla åldrar och professionella och amatörer. Det är ett bevis på att teater är starkare än allt. Att teater är kraft!

Kommentera