Nyheter

Intervju med Py Huss-Wallin

31 mars 2016

feb152016_0550
Foto: Martin Skoog

Hej Py Huss-Wallin!

Vad skulle du säga att Det skulle varit jag handlar om?
Det skulle varit jag är en lekfull dansteaterföreställning som dyker in och ut i alla känslolägen man har som människa. Det känns verkligen som att det är stora känslor! Och det känns fint att göra en föreställning riktad mot mellanstadieåldern, som verkligen hanterar så mycket. Både passion, men också smärta och ensamhet. Jag får en känsla av det verkligen når fram.

Vad är roligast med att göra den här föreställningen?
– Definitivt mötet med publiken. Framförallt mötet efteråt när de har sett föreställningen och responsen från publiken kommer fram. Vi har jättefin ensemble och vi har så roligt när vi lirar föreställningen, men det är verkligen som allra roligast när man märker att publiken lever med i det vi gör. När de kommer ihåg saker från föreställningen som jag själv knappt vet om att jag gör.

Vilka saker är det publiken minns?
De suger upp alla smådetaljer! Det är så fascinerande med barn. Jag hade glömt bort hur man själv var. De är helt ”spot on” i minnet. ”Vill du verkligen ha stora bröst?” och så minns de att det är jag som har sagt det. ”Anders, vill du verkligen bli smal?”

Vad är det svåraste med att spela?
Den stora utmaningen är att varje dag ladda upp och känna att det är första gången för just den här publiken. Även fast jag har gjort det här 34 gånger så måste den här föreställningen vara unik för dem. Jag måste vara 100% närvarande varje gång. Om jag inte är det känner jag att det inte blir lika bra. Ibland har man ju en dålig dag och vill kanske bara ligga i sängen och kolla på film. Men när föreställningen väl börjar måste det vara det roligaste på hela dagen.

Är du nervös innan du går upp på scen?
Ja, jag är nog alltid lite nervös. Och jag tycker att det är ganska härligt! Det blir som en extra nerv, alltid. Nu har jag ändå varit i det här yrket i några år, vilket är skönt. Jag vet att om jag bara andas lite och ta det lite lugnt faller allting på plats.

Hur var det i början, när du var ny då?
– Då tänkte jag nog mer ”shit, vad kommer hända?”. Men nervositeten kommer fortfarande varje produktion oavsett vad. Men när man har spelat några föreställningar blir det lättare.

Har du några specialtricks för att mota bort nervositeten?
– Ingen hemlig ramsa eller så, men jag brukar spela teater för mig själv. Jag går runt och säger ”Du är jätteduktig, du kan göra det här”. Lite som ett peptalk. Om jag ska gå på en intervju eller audition, då kan jag ibland tänka såhär: om nån timme är det över. Just NU är det jättejobbigt, men om två timmar är det klart. Och två timmar, det är ju ändå en ganska kort tid.

Det skulle varit jag spelas även som skolföreställning. Är det någon skillnad på skolföreställningar och offentliga?
– Det som är roligt med att spela på skolor är att det är en större utmaning för mig som skådespelare. Jag lämnar min trygga miljö. På skolorna konfronteras man med både barnen och egna minnen från när jag var barn och gick i skolan. Sen är det ju något speciellt när hela publiken är barn. De vågar släppa loss på ett helt annat sätt.

Har du något teaterminne?
– Jag har ett jättehäftigt teaterminne. Min mamma är teaterrecensent och har dragit med mig på teater sen jag var pluttliten. Varje vecka såg vi säkert 2-3 föreställningar. Ibland var det barnföreställningar, men jag var också tvungen att följa med när det var vuxenföreställningar och hon inte hade någon barnvakt. När jag var 12 år tog hon med mig till Dramatens Stora scen. Jag visste att det var en jättestor regissör vid namn Thorsten Flinck som hade gjort föreställningen, och jag hade hört att huvudrollsinnehavaren, Keve Hjelm var döende. När de förstod att han inte skulle kunna genomföra föreställningen bestämde de sig ändå för att spela den som en hyllning till Keve och teatern. Så alla skådespelarna spelade föreställningen, och regiassistenten satt vid sidan av scenen och läste Keves repliker. Skådespelarna spelade som att Keve hade stått på scen, mot ”luft”. På scenen var det projicerat en massa bilder av honom från hans tidigare scener. Det var en så galet intensiv känsla i hela rummet. Föreställningen var slutsåld och vid applådtacket applåderade alla så himla mycket. Till slut började folk ropa ”Thorsten!”,”Thorsten!”, ”Thorsten!” för alla ville hylla Thorsten Flinck. Till slut hör man en svag röst högst upp från tredje raden ”Jag är här uppe!” och jublet bröt ut. Det var en så häftig känsla av hur både privatlivet och teatern blandas. Och så häftigt att man kunde göra teatermagi fast att huvudrollen inte en var på plats.

Vad betyder teater för dig?
– Teater för mig är en slags superkraft. Människor i alla åldrar, oavsett var man kommer ifrån är välkomna, alla kan spela allt. Vuxna kan spela barn, barn kan spela vuxna. Man kan spela historier som man själv aldrig får vara med om. Det är en sån möjlighet, både för den som spelar teatern, men också för publiken som tittar, att de får vara med om ett äventyr som är något annat än den vanliga vardagen. Där blir teatern både en superkraft, en längtan och en vilja. Och det ger en möjlighet att sätta ord på det man själv tänker på och behöver få bearbeta. En möjlighet att känna igen sig och få vänner. På samma sätt som böcker är en möjlighet att få vänner.

Vad ser du fram emot just nu?
– Trots att det är jätteroligt att spela så ser jag verkligen fram emot påsklovet, för då ska jag åka till Gotland med min familj. Det brukar vara som en kick-off på våren. Och så ser jag fram emot att börja repetera med en amatörgrupp som heter Enskedespelet som blandar amatörer och professionella skådespelare, och varje år gör en jättestor teaterföreställning i ett stort tält. Enskedespelet är för mig min första ingång till teatern, nämligen att man blandar alla åldrar och professionella och amatörer. Det är ett bevis på att teater är starkare än allt. Att teater är kraft!

Cicilia Sedvall om TGVS och samarbetet med Limits

01 mars 2016

cicilia_sedvall

Inför premiären av Limits passade vi på att byta några ord med skådespelaren Cicilia Sedvall. Cicilia är just nu föräldraledig från jobbet som skådespelare, och har under ledigheten startat upp gruppen Tillsammans gör vi skillnad (TGVS). I samband med Limits som har världspremiär 19 mars hos oss kommer TGVS vara en del av en kringaktivitet som rör temat kring föreställningen – gränser & flykt. För arbetet med TGVS blev Cicilia i år utnämnd till Årets Västeråsare.

Hej Cicilia! Kan du berätta om vad TGVS gör?
– Vi har olika delar i vår verksamhet. En del är att vi samlar in kläder, skor, leksaker och hygienartiklar som vi sorterar upp. Sen kan t.ex. en verksamhetschef från en flyktingförläggning lägga en beställning via vår hemsida. Våra volontärer packar ihop beställningarna och levererar. Vi finns också tillgängliga för HVB-hemmen, dvs. ensamkommande flyktingbarn, och för flyktingar som bor hos släkt och vänner som behöver hjälp. Det kan också vara t.ex. fotbollsföreningar som har startat fotbollsträningar för nyanlända, och då behöver hjälp med att skaffa träningskläder. Vi hjälper de som behöver, helt enkelt.

Den andra delen i verksamheten handlar om att försöka komma med lösningar på de största problemen ute på flyktingförläggningarna: bristen på information och passivitet. Därför satsar vi på att hitta på olika aktiviteter. Vi tror på att göra saker tillsammans, och att få möta varandra i ögonhöjd. Så det handlar inte bara om att skapa aktiviteter för asylsökande. Alla är välkomna! Kom! Det är när vi möts på riktigt som vi upphör att vara främlingar, om man bara vågar säga hej.

Vad för aktiviteter kan det handla om?
– Vi har t.ex. ett Sy– och stickcafé och vi anordnar familjedagar. Men en viktig del är att det här handlar om integration. Inte bara för flyktingar, utan även för svenskar. Vi behöver också integreras med det nya Sverige och med varandra. Vi försöker ha ett ”50/50-tänk” som innebär att vi strävar efter att ha 50% asylsökande och 50% icke-asylsökande på våra aktiviteter, just för att skapa möten.

Hur ser du på framtiden för TGVS?
– Vi är i ständig utveckling, och drömmen är att få skapa ett allaktivitets-hus, ungefär som Fryshuset i Stockholm där vi skulle kunna samla alla delar vi jobbar med.

Och nu kommer ni vara en del av Limits som har världspremiär här på Västmanlands Teater 19 mars. Berätta om det!
– I foajén på Västmanlands Teater kommer vi ha utställningar. Vi kommer låna alster som kvinnorna har gjort på sy– och stickcaféet jag berättade om tidigare, och visa upp. Sen har vi också bildat ett litet team som kommer att producera saker som kommer säljas i en liten shop i foajén. Sakerna som säljs i shopen, kommer vara sydda av textilier från vår insamlingsverksamhet. Vissa kläder vi tar emot kanske har fläckar som inte går bort, eller är för trasiga så vi inte kan lämna det till någon. Men vi kan ju däremot använda knappar, dragkedjor och tygstycken från dessa plagg, för att skapa nya saker. Så det är av det materialet som alsterna i foajéshopen kommer vara gjorda av. Pengarna som kommer in från det vi säljer i shopen går till TGVS, men vi kommer helt oavkortat skänka vidare pengarna till andra hjälporganisationer som jobbar nere på plats vid gränserna, t.ex i Grekland, eller till de organisationer som hjälper flyktingar i Libanon. Kvinnorna som gör de här sakerna till shopen ville så gärna ge något tillbaka, så de tyckte att skänka vidare pengarna kändes jättehärligt.

Foajéshopen kommer vara öppen i samband med Limits-föreställningarna på Västmanlands Teater.
Se alla föreställningsdatum här.
Till TGVS hemsida